Felfri Miltonplutt!

Miltons pappas matte ringde mig för en halvtimme sen. "Har du varit inne på kennelklubbens hemsida frågade hon." Jag försökte innan i morse sa jag, men det gick inte att komma in. Miltons resultat är ute..paus..ska jag tala om det för dig eller vill du gå in själv och se frågade hon. Tala om det du sa jag. Fjärilarna i magen började genast att flyga omkring och bara på en sekund blev jag jätte-nervös. "Han är helt frisk!" Jag började nästan att gråta. Miltonplutten är frisk från pålagringar och har dessutom de bästa resultaten man kan få. HD grad A och ED ua grad 0. Ringde min mamma och berättade för henne när jag hade pratat en stund med Miltons pappas matte. Min mamma sa att det var som att vinna ett lotteri. Nu får han lov att hoppa, studsa och springa som han vill. I dag är en bra dag.

Tjingeling!

Ödet?

Jag börjar snart att tro på ödet. Jag har nu jobbat en vecka på min praktikplats, fick efter 2 dagar tillgång till nycklar helt själv. Trivs bra och det är trevlig personal. De får mig att känna mig som en i gänget. Jag får vara med i diskussioner om viktiga saker som rör brukarna. Så skönt. Men det är inte det som jag menar med ödet. På min praktikplats jobbar en tjej som har varit personlig assistent till en annan tjej med samma sjukdom som Dan hade. Helt otroligt. Denna tjej med samma sjukdom fyller 30 år detta året. Min Dane blev bara 16...jag kan känna en gnutta av avundsjuka gentemot hennes föräldrar. Ytterligare ett bevis på hur aggressivt sjukdomen kan slå och hur indivduell den är. Men vad är chansen att vi skulle träffas? Ödet. Jag har haft så mycket att göra och hjärnan har varit full av intryck, så jag har varit helt slut på kvällarna. Jag längtar tills utbildningen är färdig så att man kan komma ut och jobba. Det är vad jag längtar efter. Det andra som jag längtar efter, kan jag inte få.

Det har blivit bättre med Milton på prommisarna. Han har nästan helt slutat att busa precis innan vi är hemma. Visst han försöker ibland men slutar när han inte kommer någon vart. Det bästa är att jag har fått min man med på att göra samma sak. Miltons brother in crime så att säga, fattade äntligen vad jag sa eller rättare sagt predikade dag efter dag. Väntar med spänning på Miltons svar från röntgen. Vi skulle ha åkt skridskor men det blåser iskalla vindar. Inte så roligt att åka då.

Tjingeling!

Bambi på hal is

Härliga vinter! Så mycket man kan göra. Åka pulka och skridskor. Gå en lång prommis med Miltonplutten. Men just i dag gick vi till Trollsjön och lilltjejen fick inviga sina nya skridskor. Vi tog med varm chokladmjölk och äpplekaka. Milton med förståss! Men innan dess hade lilltjejen dans på förmiddagen. Tog med Milton och gick med honom till stationen för att möta upp mormor. Så Milton fick öva att gå i trappor men det kan han bra. Sen fick han lära sig att vänta. Det gick också bra. Mannen och lilltjejen plockade upp oss på vägen hem. Kom hem och åt lite sen i väg till isen.


Ostadigt i början.



Syning av isen.


För att till sist åka galant
helt själv!


Jag vill också åka matte!



Milton fick aktivering han
också. Leta godis på stammen.

I fall att ingen visste om att det

finns is under snön, så visade han

det också.

Härlig tur till isen. Vi kommer nog att gå dit i morgon också. Milton är trött av all aktivering han har fått i dag. Dessutom skötte han sig på väg hem också. Det behövs så lite för att göra en matte glad.

Tjingeling!


.

Röntgen

I morse styrde vi kosan mot Malmö djursjukhus för att röntga Miltons armbågsleder och höftleder. Armbågsleder för att just berner kan få pålagringar på lederna. Höftleder just för att han är av modell större hund. Tror ni att han hade ökat mycket i vikt? Näää, lillplutten vägde in på endast 37 kilo blankt. Vilket i sig är bra. Det visar på att han inte får för mycket gottis och att vi motionerar med honom lagom mycket. När Milton kommer till djursjukhuset tror han att han känner alla i personalen. Hans härliga personlighet lockar till sig personalen. Vid receptionen ställer han sig på bakbenen och lägger sina stora framtassar på disken. "Jag är här nu"! Klapp och kel. Sen går vi och sätter oss i väntrummet och han spanar runt på alla hundar och katter som sitter där. På det viset är han bra Milton, sitter snällt och lägger sig ner när väntan blir för lång. Vi kom så då in på undersökningsrummet. Lyssna på hjärta och fylla i papper till SKK (svenska kennelklubben) resultaten från röntgen kommer att synas där. Milton fick lugnande i nackskinnet. Men det tog inte helt så han fick lite till lugnande i rumpmuskeln. Så vi fick vänta ganska länge på att han skulle lägga sig. Medans vi väntade så blev röntgen upptaget och vi fick vänta ytterligare en halvtimme. När han så äntligen kom in på röntgen så tog den en hel timme och en kvart, för bilderna blev sneda och dom fick göra om det. Tur att de kom ut och sa till, för jag började bli orolig att något hade hänt honom. Min lille *bebis*. Så kom de äntligen ut med honom och vi blev nog lika glada att se varandra. Fortfarande lite groggy som han var, la han sig på rygg och ville bli kliad på magen, mitt på golvet i väntrummet. Men allt hade gått bra till slut och Milton är nu vrålhungrig. Jag har redan betalat in till SKK och hoppas på svar så fort som möjligt. Fy vad det är tröttsamt att vara på *sjukhus*.

Tjingeling!

Värsta känslan

Hämtar posten. Kollar snabbt genom kuverten. På ett brev från banken står det: DAN LARSSON...att se hans namn i tryck... jag kan inte ens beskriva känslan. Men lite som om han inte hade dött och fortfarande finns här. Mitt sansade jag slår bort tanken. Men mitt tokiga jag, mitt jag-saknar-mitt-barn jag, vill springa in och se om han sitter i sin rullstol i sovrummet och sjunger med till Pippi-filmen. Jag som har kravlat mig så långt upp ur spiralen, sjönk nästan ända ner till botten igen.

Väl Godkänd

Sista tentan i sjukvård har gått av stapeln. I går fick vi tillbaka betyget...VG!! Jag fattar inte vad jag gör. För när jag går ut ur klassrummet på tenta-dagen, så tycker jag att det gick skapligt och att jag har svarat på alla frågor, så att jag i alla fall får G. Vilken bonus. Jag är så himla nöjd. Efter praktiken börjar den valbara sjukvårdskursen. Då kommer vi att läsa djupare om sjukvården i och med det så blir det svårare. Men man får ha gott förtroende att det kommer att gå bra.

Milton. Supersnäll inne. Fullblodsidiot ute. Vad göra? Han går snällt tills vi är på väg hem. Då far djävulen i honom och han rycker och drar i kopplet. Som i en dragkamp, vi står på varsin sida. Säg inte att jag ska ignorera honom. Försök hålla en 40 kilos berner som drar för fulla muggar med armarna bakom ryggen. Det är provat. Lugn och bestämd är också beprövat. Godis och avledning likaså. Ni som känner mig vet att jag är konsekvent. Han vill bara leka, leka och åter leka och bestämma. Sååå mina hundvänner...vad och hur ska jag göra för att han ska sluta?

Tjingeling!

Världslig sak

Stressrelaterad magkatarr. Det är kul nästan jämt. Men, men det är en världslig sak. Finns ju dom som har det värre. I dag går vi till skolan igen. Fast det kniper och att jag känner mig ganska matt. Men man kan ju inte vara hemma om man inte känner sig sjuk och bara har ont.

Nästa vecka går vi ut på praktik i fyra veckor. Jag ska vara på ett gruppboende för äldre utvecklingsstörda. Så det blir inget nytt så sätt mer än att de har egna boenden och man hjälper dom i vardagen. Det kändes positivt bara att prata med teamledaren i telefon. Det ska bli intressant och roligt.

Tjingeling!

Sjuk

Jag som ALDRIG (nästan tydligen) är sjuk. Jag klarar mig från de flesta förkylningar, influensor etc. Ingen bugg som biter på mig. Så får jag i stället konstiga magåkommor, näää inte vanlig maginfluensa. Enorm magknip, inget kräk eller så. Frossa och allmänt dålig. Kan inte äta bara dricka och vill bara sova. När jag rör mig blir knipet i magen ännu värre. I dag har vi ergonomi i skolan. Tur att man kan det. Jag har inte varit hemma en dag från skolan tills nu. Hoppas på bättring tills i morgon då vi ska gå igenom första hjälpen. Det vill man ju inte missa. Dessutom är det med favvo föreläsaren. Hmmm, vad göra med knipet? Svar emottages tacksamt! Sen ska ju lille raringen Milton ut också. Får väl gå dubbelvikt. Tjingeling!

Jag hörde någon....

...som kallade på mmmaammmmaaa. Jag hörde alla ljud han brukade göra på morgonen när han ville komma upp ur sängen. Skulle precis svara honom med ett "mamma kommer" när jag insåg att han inte är där. Suckade tungt. Men grät inte som jag brukar. Har kommit ett steg längre i min sorg. I stället hoppade en 40 kilos berner upp i sängen och la sig tätt intill mig och buffade. Tack och lov för denna hund. Han har fått sin tjocka, lurviga päls nergråten av mina tårar många gånger.

I går gjorde vi en tabbe. Körde lilltjejen till danslektionen ( vad vi trodde i alla fall) men vi var en hel vecka för tidigt. Så vi körde och köpte semlor istället. Inte till mig, jag gillar inte semlor. Men mannen och lilltjejen gör det. I dag händer inte mycket, för kallt och blåsigt ute. Blir de sedvanliga turerna med Milton. Det är ju ändå söndag....skönt att bara slappa och spela spel.

Disney On Ice

Så blev det äntligen dags att gå på Disney On Ice. Vi fick biljetter av tomten i julklapp till hela familjen. Sevärt, men förra året var bättre. Vi fick i alla fall en fin stund tillsammans.